tankar
Min mamma berättade igår att jag är en smart person med goda egenskaper men egenskaper som gör mig till en svag person i slutänden. Känslosam, trogen och vill att saker ska vara rättvist. Hon berättade om när jag varit liten i typ 6års eller 1an och när jag och en kompis, Hanna, skulle springa en hinderbana som fanns på Baldersskolan. Då var det massa kompisar som stod och hejade och alla hejade på mig. Under hela loppet skrek och hejade dom på mig och när jag vann sprang jag direkt in till fröknarna och var jätteupprörd över att alla hade hejat på mig. Så skulle det väl inte vara, man måste ju heja på Hanna också! Jag var så arg och då var jag väl 6 eller 7 år.... "Det säger rätt mycket om en person" - Mamma. Asså fortfarande hatar jag när saker är orättvisa. Eller då man ställer upp för människor men i slutet ändå typ förlorar på att vara snäll. Det är ju bara fel.
Jag hatar att må dåligt och vara deppig. Och för mina vänner visar jag det sällan. Jag vet inte hur många gånger mamma har fått stå ut med mig, snorig, rödsprängda ögon och hejdlöst gråter floder. Har tappat räkningen. Och i vardagliga livet försöker jag alltid dölja det. Men börjar bli svårt men är så trött på att vara ledsen. Jag ÄR en glad person och jag vill att folk ska se mig som en GLAD person därför döljer jag mina problem. Men blir så jobbigt då när jag är hemma och påminns av dem. Men vill heller inte vara en sån person som bara pratar om sina egna problem och BARA pratar om sig själv. Då lyssnar jag hellre till andra. Antagligen därför som folk berättar så mycket för mig. Vilket nästan ibland kan vara så krävande att man går under av till och med det för vill nästan helst hålla mig utanför problem. Jag menar det ekar ju bara negativa vibbar om ordet "problem".
Jag har också upptäckt att jag är en person som hatar förändring. Dels hos människor/vänner men dels också bara runt omkring mig. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men när min mamma bytte ut hennes vitprickiga gardiner i sovrummet mot nya gula så började jag grina. Jag var så arg och ledsen över att hon skulle byta ut dom. Som tur var överlevde jag och tyckte väl sen att det var helt okej med gula gardiner också. Att jag också sagt att jag aldrig kommer klippa mig korthårig håller jag starkt vid. Men det där var ju inte så betydelsefullt, liksom ett par hängande tygstycken och även hängande hår. Värre är när människor förändras. Acceptabelt om personen lider av sjukdom då är det inte mycket mer än att ta mediciner som hjälper. Men liksom när man förändras för att bli en annan person, någon ny. Men dom kanske tycker om förändring och som sagt hatar jag det. Inte ens lönt att grubbla över det då.
Vet inte hur jag ska avsluta detta på ett bra sätt för just nu finns det liksom inget avslut på det hela och jag fasar inför avslutet som troligen väntar.
Men som tur är har jag en smart mamma: Vänskap är i princip som relationer och tillslut om det inte funkar glider man ifrån varandra och då är det inte ens värt att försöka för det fungerar bara inte och man blir bara ledsen. Man kan ju inte tvinga någon att vara på ett sätt som man själv vill.
Jag säger inte att man då ger upp. Men ibland funkar det inte och då måste man gå vidare. Men den biten är den värsta och den tyngsta. Ska man då radera allt det gamla. Bilder, sms, minnen...? Så man slipper bli påmind. Kan man inte bara stänga av hjärnan?!? ÅÅhhh!!!! :( Det är inte lätt när det är svårt.
2009-talet VART tog det vägen?!?!?
Jag hatar att må dåligt och vara deppig. Och för mina vänner visar jag det sällan. Jag vet inte hur många gånger mamma har fått stå ut med mig, snorig, rödsprängda ögon och hejdlöst gråter floder. Har tappat räkningen. Och i vardagliga livet försöker jag alltid dölja det. Men börjar bli svårt men är så trött på att vara ledsen. Jag ÄR en glad person och jag vill att folk ska se mig som en GLAD person därför döljer jag mina problem. Men blir så jobbigt då när jag är hemma och påminns av dem. Men vill heller inte vara en sån person som bara pratar om sina egna problem och BARA pratar om sig själv. Då lyssnar jag hellre till andra. Antagligen därför som folk berättar så mycket för mig. Vilket nästan ibland kan vara så krävande att man går under av till och med det för vill nästan helst hålla mig utanför problem. Jag menar det ekar ju bara negativa vibbar om ordet "problem".
Jag har också upptäckt att jag är en person som hatar förändring. Dels hos människor/vänner men dels också bara runt omkring mig. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men när min mamma bytte ut hennes vitprickiga gardiner i sovrummet mot nya gula så började jag grina. Jag var så arg och ledsen över att hon skulle byta ut dom. Som tur var överlevde jag och tyckte väl sen att det var helt okej med gula gardiner också. Att jag också sagt att jag aldrig kommer klippa mig korthårig håller jag starkt vid. Men det där var ju inte så betydelsefullt, liksom ett par hängande tygstycken och även hängande hår. Värre är när människor förändras. Acceptabelt om personen lider av sjukdom då är det inte mycket mer än att ta mediciner som hjälper. Men liksom när man förändras för att bli en annan person, någon ny. Men dom kanske tycker om förändring och som sagt hatar jag det. Inte ens lönt att grubbla över det då.
Vet inte hur jag ska avsluta detta på ett bra sätt för just nu finns det liksom inget avslut på det hela och jag fasar inför avslutet som troligen väntar.
Men som tur är har jag en smart mamma: Vänskap är i princip som relationer och tillslut om det inte funkar glider man ifrån varandra och då är det inte ens värt att försöka för det fungerar bara inte och man blir bara ledsen. Man kan ju inte tvinga någon att vara på ett sätt som man själv vill.
Jag säger inte att man då ger upp. Men ibland funkar det inte och då måste man gå vidare. Men den biten är den värsta och den tyngsta. Ska man då radera allt det gamla. Bilder, sms, minnen...? Så man slipper bli påmind. Kan man inte bara stänga av hjärnan?!? ÅÅhhh!!!! :( Det är inte lätt när det är svårt.
2009-talet VART tog det vägen?!?!?
Kommentarer
Trackback
